Lämningen av D i dag gick bra, inga problem att säga hej då med nästan en gång. Men hämtningen….

När jag kom så skulle jag vänta ute i hallen tills någon personal kom ut med de nyinskolade barnen efter lunch. Väl där kom O (en av dantes “inskolningsfröknar” ut med ett annat av de nya barnen som blivit ledset under lunchen. Straxt därefter hör jag D börja skrika, men sitter kvar med O i några minuter för att ge personalen en chans att lugna honom. Tillslut hörs det dock tydligt att han är på väg att bli helt hysterisk så jag går in i matsalen. Jag lyckas lugna Dante så pass att han förklarar att han inte vill sitta i mitt knä utan vil sitta på sin egen plats och äta klart.
O som ska vara den personal som sitter vid Dantes bord hade som sagt varit tvungen att gå ut med ett annat av de nya barnen så just nu sitter det en äldre personal där som Dante inte alls känner – L.
Pinnglass till efterrätt (fast Dante verkar ha fått sin i förskott…?) men det är han inte van vid utan får kall glass på fingrarna och blir ledsen igen. Gillar INTE kladd på fingrarna om han inte har valt det själv. Så tillslut hörsammar jag hans önskan om att få glassen delad och få äta den med bestick. Min tanke är att i alla fall försöka få honom på lite bättre humör så att han slipper avsluta första dagen när han varit “ensam” mer än 20 minuter på dagis, (och dessutom ätit där för första gången) med att vara jätteledsen när jag tar hem honom. Detta talar jag också om för L, som ändock måste berätta att D nog måste lära sig att äta glass på pinne som de andra barnen (det tvivlar jag inte en sekund på att han kommer att lära sig!, men kanske inte förta lunchen) varvid D börjar jaga upp sig igen och tappar en glassbit på golvet. Resultatet är att han blir störtledsen av den tappade biten Jag försöker trösta men L tycker att hon måste säga:
Så Dante nu är det nog dags att din mamma visar vem som är vuxen och bestämmer och lyfter bort dig från glassen

ARGH!

Det hade fungerat sååå mycket bättre att bara säga till mig att det kanske vore bra om ni gick ut i hallen så att han fick lugna ner sig lite innan han äter klart sin glass. Att dessutom inte kunna tilltala mig direkt utan låtsas prata med Dante. Vi gick ut ur matsalen, D hysteriskt gråtande och upprepandes Nenne inte dum, Nenne äta glassen på sin plats. Tyvärr gjorde gravidhormoner att jag blev störtledsen i stället för störtförbannad, och fortfarande blir det så fort jag tänker på det. Det enda jag orkade göra var att försöka lugna Dante, samla ihop barnens kläder och be en av Olivers personal hämta honom så att han skulle kunna följa med mig hem när jag gick hem med Dante.

D lugnade sig inte på vägen hem, O ramlade dessutom i backen och skrapade upp handen och tappade sin glass – så då blev han också störtledsen (men han lugnade sig efter någon minut hemma). Dock tog det mig över en timme med Dante i knät innan han var så utmattad av allt skrik och gråt att han somnade. Vid det laget var jag så upprördoch utmattad att tårarna bara forsade och allt jag kunde göra var att sätta på en film till O, försäkra honom om att allt skulle bli bra snart och att jag bara skulle ut i köket och leta efter ny glass i frysen till honom. Tack och lov hade viett halvt gammalt glasspaket längst in i frysen.