Liten Nu

En liten påskkatt fick jag också hämta på dagis på skärtorsdagen – överlcyklig över att det skulle serveras fisk till middag den kvällen “katten älskar fisk”.

Nu ringde de från dagis – D hade somnat, trött och lite gnällig. Vet inte hur gnällig, men om han somnat bör det inte ha varit katastrofalt. Jag hämtar honom och O efter lunch så får jag fixa något till D att äta hemma

Det gick i alla fall bra att lämna i morse. De ägnade eftermiddagen i går åt att prata om det roliga han gjort på dagis och att han hade ätit fiskpinnar. Nämna glassen fick vi inte, men bortsett från lunchtillbudet verkade han haft en bra dag. Vilket de också sade i går eftermiddag när jag ringde till dagis för att höra hur hans dag varit fram till lunch.

Lämningen av D i dag gick bra, inga problem att säga hej då med nästan en gång. Men hämtningen….

När jag kom så skulle jag vänta ute i hallen tills någon personal kom ut med de nyinskolade barnen efter lunch. Väl där kom O (en av dantes “inskolningsfröknar” ut med ett annat av de nya barnen som blivit ledset under lunchen. Straxt därefter hör jag D börja skrika, men sitter kvar med O i några minuter för att ge personalen en chans att lugna honom. Tillslut hörs det dock tydligt att han är på väg att bli helt hysterisk så jag går in i matsalen. Jag lyckas lugna Dante så pass att han förklarar att han inte vill sitta i mitt knä utan vil sitta på sin egen plats och äta klart.
O som ska vara den personal som sitter vid Dantes bord hade som sagt varit tvungen att gå ut med ett annat av de nya barnen så just nu sitter det en äldre personal där som Dante inte alls känner – L.
Pinnglass till efterrätt (fast Dante verkar ha fått sin i förskott…?) men det är han inte van vid utan får kall glass på fingrarna och blir ledsen igen. Gillar INTE kladd på fingrarna om han inte har valt det själv. Så tillslut hörsammar jag hans önskan om att få glassen delad och få äta den med bestick. Min tanke är att i alla fall försöka få honom på lite bättre humör så att han slipper avsluta första dagen när han varit “ensam” mer än 20 minuter på dagis, (och dessutom ätit där för första gången) med att vara jätteledsen när jag tar hem honom. Detta talar jag också om för L, som ändock måste berätta att D nog måste lära sig att äta glass på pinne som de andra barnen (det tvivlar jag inte en sekund på att han kommer att lära sig!, men kanske inte förta lunchen) varvid D börjar jaga upp sig igen och tappar en glassbit på golvet. Resultatet är att han blir störtledsen av den tappade biten Jag försöker trösta men L tycker att hon måste säga:
Så Dante nu är det nog dags att din mamma visar vem som är vuxen och bestämmer och lyfter bort dig från glassen

ARGH!

Det hade fungerat sååå mycket bättre att bara säga till mig att det kanske vore bra om ni gick ut i hallen så att han fick lugna ner sig lite innan han äter klart sin glass. Att dessutom inte kunna tilltala mig direkt utan låtsas prata med Dante. Vi gick ut ur matsalen, D hysteriskt gråtande och upprepandes Nenne inte dum, Nenne äta glassen på sin plats. Tyvärr gjorde gravidhormoner att jag blev störtledsen i stället för störtförbannad, och fortfarande blir det så fort jag tänker på det. Det enda jag orkade göra var att försöka lugna Dante, samla ihop barnens kläder och be en av Olivers personal hämta honom så att han skulle kunna följa med mig hem när jag gick hem med Dante.

D lugnade sig inte på vägen hem, O ramlade dessutom i backen och skrapade upp handen och tappade sin glass – så då blev han också störtledsen (men han lugnade sig efter någon minut hemma). Dock tog det mig över en timme med Dante i knät innan han var så utmattad av allt skrik och gråt att han somnade. Vid det laget var jag så upprördoch utmattad att tårarna bara forsade och allt jag kunde göra var att sätta på en film till O, försäkra honom om att allt skulle bli bra snart och att jag bara skulle ut i köket och leta efter ny glass i frysen till honom. Tack och lov hade viett halvt gammalt glasspaket längst in i frysen.

Efter att ha varit sjuk måndag och tisdag fick D äntligen gå till dagis igen, så han hade längtat :)
Väl där fick han inte gå upp på övervåningen som han ville, och är van vid sen de andra inskolningsdagarna men däremot vara i målarrummet. Lerkladdande avböjdes bestämt för D hade fått syn på penslar och målarfärg. På med en målartröja och sen kunde personalen inte vara snabb nog med att få fram hans färger.
Nu kan du vinka hejdå fick jag veta, och att jag kunde komma tillbaka klockan ett.
Men.. han har ju missat massa inskolningsdagar var min första tanke, fast det är nog snarare så att jag missat en massa inskolningsdagar och inte var helt beredd på att bara lämna.
Hemåt fick jag vandra med en klump i halsen. Jag är helt enkelt inte gjord för att lämna ifrån mig mina älsklingar även om det ska bli skönt att få lite egen tid. Lite tid att ta igen livet och att kanske få lite jobb gjort. Samt lite tid att sköta om mig och min kaputta rygg innan nästa knytt tittar ut.
Jag vill att klockan ska bli ett NU så att jag kan få veta hur han har haft det.

Så, nu har inskolningen av D börjat. Lite i taget, fast i fredags blev han så arg på förmiddagen att han somnade, och sen var det lögn att väcka honom flör att gå till dagis.
I dag var det lite spännande med alla olastdjuren även om man återvände till mammas knä ett antal gånger. Vi får se hur det går. Hoppas bara att han slipper bli sjuk mitt i inskolningen, antagligen blir han det eftersom storebror hade nära 40°C i natt och hosta…

Snart är det dags för minstingen att börja, i dag blev vi kallade till informationsmöte på tisdag kväll, får väl se vad det har att ge. Sen sker ett hembesök på onsdagen (enligt schemat skulle inskolningn börjat på onsdag, hoppas verkligen att de inte kortar ner inskolningen bara för att det är så få barn som börjar nu, Dante (och jag) lär nog behöva tre veckor på oss…. Har fortfarande inte så lite ångest över hans dagisstart, hoppas att det löser sig när vi väl är där.

Ett misstag vet jag i alla fall att jag inte ska göra om och det är att gå ifrån ett gråtande barn, gjorde det två gånger med Oliver, och tyvärr gav det vår relation märkbara törnar, och är en av de få sakerna som jag verkligen ångrar i mitt föräldraskap. Sen får förskolepersonalen och alla pedagoger säga vad de vill om att “alla barn gråter”.

Det blir inte så mycket skrivet just nu, massor att stå i med pluggande och annat som upptar tid och tankar. Dessutom trött trött trött.

Minstingen börjar dagis till våren och då kanske det blir lite mer ork över, vi får se. Fast jag måste erkänna att jag fasar för dagisstarten. Jag tycker han känns för liten, men det är jag ganska ensam om att tycka så vi testar och ser. Kanske har jag gått hemma med honom för länge :) Näe, jag tror inte det, men det känns svårt att släppa iväg honom till att andra ska ta hand om honom.

Visst, jag får arbeta lite, och får kanske tillbaka lite av ett eget liv, men just nu känns det inte bra alls. Lite fånigt att jag inte alls hade samma ångest över Olivers dagisstart, men han var i och för sig ett halvår äldre…

Det är tveeggat som tusan, jag vet verkligen att jag skulle må bra av några timmar i veckan när jag inte är mamma, men jag vill verkligen inte. BLÄ! Näe, jag orkar inte ens tänka på det något mer nu.

I går kom Oliver hem med en träbuss han hade pysslat ihop i snickarrummet på dagis, mäkta stolt då det är något alldeles speciellt att få vara i snickarrummet och fixa och dona med trä och lim till skillnad från bara modellera och papper här hemma.

Bild kommer snart :)

I går hade brandkåren Oliver utryckning på dagis, det tog oss en halvtimma att hämta då Oliver först var tvungen att torka golvet i hela tvättrummet där han hade smitit in och haft utryckning….